Tillståndet i skogsmiljön i Södermanlands län

På uppdrag av Södermanland läns Luftvårdsförbund mäter IVL Svenska Miljöinstitutet nedfall av luftföroreningar och markvattenkvalitet på två platser i länet. Målet med Krondroppsnätet är att utifrån depositions-, markvatten- samt lufthaltsmätningar ge kunskap om belastningen av luftföroreningar och deras effekter på vegetation, mark och vatten. Mätningarna kompletteras med fördjupade modellberäkningar på regional nivå som baseras på modellberäkningar på nationell nivå med hög geografisk upplösning. Denna rapport fokuserar på redovisning av mätresultat. Den modellansats som ingår i denna rapport rör kommunvis deposition och försurning av sjöar.

Sammanfattning

Emissionerna av svavel i Europa har minskat med ca 82 % sedan 1990, vilket i Södermanlands län återspeglas i minskande nedfall av svavel till skog vid de båda Krondroppsytorna och minskande halter av svavel i markvattnet vid en av dem. Det sura nedfallet har dock minskat markens buffringskapacitet, och det tar lång tid innan den försurade marken återhämtar sig. Markvattnet vid de två krondroppsytorna är inte försurat, men med tanke på att ca 14 procent av sjöarna i länet har försurningsproblem (varav majoriteten är kalkade) bör det finnas marker med försurningsproblem. Sjöarna kan inte förväntas återhämta sig fullt ut förrän marken har återhämtat sig.

Emissionerna av kväve har inte minskat i samma takt som svavel, 47 % för kväveoxider och 25 % för ammoniak sedan 1990. Trots minskningen syns inte många tecken på minskat kvävenedfall i länet. Interncirkulationen i trädkronorna gör att det ej går att använda krondroppsdata på samma sätt som för svavel. För kvävenedfall på öppet fält syns ingen signifikant minskning i Södermanlands län och nedfallet överskrider den kritiska belastningen på 5 kg per hektar och år som Sverige har antagit som skydd för vegetationen. Nitrathalterna i markvattnet är låga i länet, oftast under detektionsgränsen, men det förekommer något förhöjda ammoniumhalter, vilket skulle kunna förebåda ökade problem även med nitrat. Om det skulle inträffa innebär det negativa effekter både för övergödning och försurning.

I takt med att nedfallet av svavel minskat och biomassauttaget ur skogen ökat har skogsbrukets bidrag till försurningen ökat. I Södermanlands län har skogsbrukets bidrag beräknats till mellan 50 och 70 procent beroende på om enbart stam eller även grenar och toppar (GROT) och stubbar tas ut. Andelen är dock något överskattad eftersom kvävets bidrag till försurningen begränsats till försurningseffekten efter avverkning.

Resultaten visar på vikten av att minskningen av svavelemissionerna fortsätter och att åtgärder vidtas för att avsevärt minska kväveemissionerna. Arbete med detta måste bedrivas på lokal och regional nivå såväl som nationellt och internationellt. Vidare är det viktigt att skogsbrukets försurningspåverkan inte ökar. Försurningen vid uttag av GROT kan motverkas genom näringskompensation.

Prenumerera på våra nyhetsbrev